Håller sedan på att bryta ihop men det är på en annan front: mitt kän pallar inte trycket. Har inte sprungit på flera veckor nu för efter ca 20 minuter får jag så ont i det så jag får linka mig hemmåt med svansen mellan benen. Idag testade jag igen, denna gång med ordentlig uppvärming (händer aldrig) och i 400 meter gick det bra, sedan började jag känna av det och efter ytterligare 400 meter gick det halvtaskigt och jag gav upp. Trodde jag skulle överleva hem men inte det heller. Så nu är jag less, alla kategorier!
Ska bli en chips, godis och ostbågsätande, coca-cola missbrukande knubbis. Då kan jag faktist sjunga "vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram" och rulla fram, istället för att spinga när jag ska någonstant. NEJ jag är inte bitter. Och NEJ jag vill inte till någon läkare för då måste jag hem till Mittådalen.
Nu ska jag längta till middagen och sura.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar