Tycker ju inte om gnäll, och tjat, och gnat men att gnälla om hemlängtan är något som jag alltid kommer att ha medlidande för. Och jag är en expert på att gnälla om hemlängtan, eller längtan efter något eller någon överlag.
Har alltid haft hemlängtan, hem till Mittådalen. Det uttrycks bara olikt ibland, som sorg, som jakt på det trygga, som suckande dagdrömmar, som minnen.
Minns en gång när jag var på ridläger med både min syster och min vän, hade hemlängtan och ringde grinandes till mamma. När jag väl fick återse min familj skulle vi på bilsemester i Norge. Det roliga var att jag hade samma längtan även fast jag var med min familj, klumpen i magen försvann aldrig helt, men den gjorde sig mer till känna när vi skulle äta.
Så är det än idag, om jag mår väldigt dåligt, om min trygghet är rubbad, om jag känner mig väldigt instabil så klarar jag oftast inte av att äta för klumpen har flyttat sig till halsen. Nu på äldre dagar har jag lärt mig att leva med det, det går att släta över klumpen bättre. Det handlar nog mer om att jag lärt mig att hålla masken, egentligen
Jag har funderat på det här ganska mycket, när jag inte trivs, eller mår bra: inte har min vanliga vardag, tryggheten, så vill jag hem, hem hem hem. Hem klassas nuförtiden både som Mittådalen och Umeå. Hem för mig är där jag vet vart jag är och jag känner varje vrå.
Det är nog trygghet för mig; att veta vet vad människor i min närhet är beredd att ge upp för mig, att få ha närheten till mina backar, och djuren såklart, mina fyrfota som håller hjärtat varmt.
Just nu längtar jag hem till mina fjäll, mina renar, mina hundar och min familj. Min trygghet när hjärnan och hjärtat återigen slåss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar