Först blev jag förbannad på pappa som inte var i tid så jag blev tvungen att pjollra på med hans slaktklip. Sen flöt dagen på bra, tills jag börja hjälpa pappa med hans kalvar och han stod bara och titta på medans det jävlades åt mej så då rev jag i åt honom.
Direkt efter det stod det en och sparka på en vaja som hoppade längs gärdet. Det värsta jag vet är när man svär och är dum mot renarna, även om dom hoppar, så då rev jag i ännu värre så högt att hela hagen hörde mitt "nu jävlar lägger du av med det där innan jag blir förbannad".
Måste haft blodsocker fall för kort efter det skrek jag på alla som inte pallrade sej ut till väven när vi inte fick in renarna i silen. Den utskällningen var dock befogad, för springer man in renarna till silen varje gång blir man förbannad när dom andra inte tar mer än tre steg utanför silen, och inte gör ett piss när renarna vänder konstant.
Ante kom fram och berättade att han blev rädd när jag röt till sista gången, men sa även att det är bra att jag blir igen glad så fort jag sagt det jag måste.
Varför måste man vara långsur? Jag är en sådan som hellre är ärlig och säger vad jag tycker än att muttra bakom ryggen på andra. Sen älskar jag att skratta och när det behövs ryter jag till för att sedan vara glad igen. Då vet människor vart dom har mej
Mina kompisar som ville till skogen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar