20140106

Vad enkelt det är att upptäcka att en person inte är det den utger sig för att vara. Okej, det är svårt, speciellt när man ska vara så kallat kär i personen och gång på gång blir sviken men ändå hänger man kvar i tråden som ska hålla en flytande. Jag köper allt han säger, allt han kommer med, tills jag upptäcker att samma gamla takter sitter i, och han inte ändrat sig det minsta. 

Jag är tillbaka i Umeå nu, själv. Vet inte vad jag ska tycka, känns väl ok. 

Varför avslutar man inget som är käpprätt åt fanders? Varför väljer man att tro blint på personens ord? Svaret är givet, man älskar personen i fråga. 

Ska man ändå kämpa och försöka, fast det tar mycket på energin? 

Lyckan som kommer när man tror allt är bra är otolig, men den försvinner lika fort igen när jag upptäcker att inget har förändrats till det bättre.    

Varför kan jag inte bara avsluta det här, varför kan jag inte bara få känna mig lycklig igen. Den känslan minns jag i alla fall. Kan ju alltid försöka.