Själv ligger jag här i sängen.
Blundar jag kan jag känna kylan bita i kinderna, höra ljuden från plingande bjällor och tjoade gubbar. Jag känner smaken av mitt konstiga te, kanske därför LET aldrig fick fika ifred när vi körde tillsammans. Jag kände mig fri och lycklig och nöjd.
Idag, ett år senare, känner jag mig stark som kan lägga band på mina känslor, för jag vill inget annat än hem till renarna. Usch och fy och blä.
Vad jag vill hem och se mina golbmu biehkie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar